Kombinationen av säkra och effektiva läkemedel, bra och tillförlitlig utrustning för tillförsel av anestesimedel och övervakningsapparatur, samt inte minst kunnig personal har gjort anestesi till en mycket säker procedur.
Generell anestesi, d v s att vara sövd så länge en operation pågår, omedveten om omgivningen och utan att känna någonting, är idag en självklarhet för både patienter och sjukvårdspersonal
Anestesins historia
Det kan diskuteras huruvida den moderna anestesin inleddes 1846 då eter användes för första gången, eller år 1844 då lustgas användes för första gången. Oavsett vilket är generell anestesi idag ett grundläggande och naturligt inslag i vården av operationspatienter.
Det finns idag ett antal läkemedel som är godkända för och har som indikation anestesi. Barbituraterna, som introducerades under första hälften av 1900-talet, representerar ett viktigt steg i utvecklingen av allmän anestesi. Vid intravenös injektion ger dessa medel anestesi med snabbt anslag och klassiskt dosberoende effekter. En annan viktig milstolpe i den moderna anestesins historia är introduktionen av det första halogenerade, anestesimedlet, halotan. Denna icke-explosiva, mycket potenta gas med en god klinisk profil var det första av en rad inhalationsanestetika som introducerats i kliniken under 1900-talets andra halva.
Efter halotan har flera halogenerade inhalationsanestetika introducerats. Metoxyflurane eller pentran var det andra halogenerade inhalationsmedlet. Vid metoxyfluraneanestesi såg man ibland höga F--jons koncentrationer och det rapporterades fall av njurskador varför metoxyflurane avregistrerades i många länder. Den s.k. andra generationen av halogenerade inhalationsanestetika enfluran och isofluran introducerades och kom i stort att ersätta såväl halotan som metoxyflurane. Under 1990-talet introducerades den tredje generationens halogenerade inhalationsanestetika; desfluran och sevofluran.
Alla dessa anestesigaser är mycket effektiva och säkra. Risken för alvarliga biverkningar är mycket små.
Alla dessa halognerade narkosgaser är mycket potenta och skapar kirurgisk anestesi in koncentrationer mellan 1 och 5 – 6 %. Potensen hos dessa läkemedel varierar dock i viss grad. För att beskriva deras kliniska effekt, potens, skapades MAC-begreppet på mitten av 1960-talet. MAC, Minimal Alveolar Concentration, beskriver den jämnviktskoncentration som krävs för att 50 % av en grupp individer inte skall reagera på kirurgisk stimuli, incision, med avvärjningsrörelser. Det beskriver detsamma som ED50 för intravenösa läkemedel. Idag talar man också om MACbar (MAC blocking autonomic response), den koncentration i jämvikt som blockerar inte bara motoriskt svar på kirurgi utan också blockerar de autonoma reaktionerna på kirurgi.
Under den andra hälften av 1900-talet introducerades också ett antal potenta och säkra analgetika. Ett av de första var fentanyl, en mycket potent opioid för intravenös användning under anestesi. Därefter kom en familj av andra halvsyntetiska och syntetiska opioider för såväl intraoperativt som postoperativt användning.
Under de senaste decennierna har också kunskaperna kring den grundläggande fysiologi och patofysiologi som är kopplad till det kirurgiska trauma vuxit. Allt detta utgör viktiga milstolpar i den snabba utvecklingen av modern, säker och effektiv anestesi.
Anestesi idag
Idag kombineras ofta flera olika läkemedel för att tillsammans skapa en god och säker anestesi med så få bi/sidoeffekter som möjligt.
Ofta påbörjas anestesin med intravenösa läkemedel. Propofol, en fenol som ger ett snabbt insomnande med mycket lite excitation, har kommit att bli ett ofta använt alternativ till barbituraterna vid narkosinledning.